Jag är så glad. Att jag har alla mina fina vänner, jag har en ganska konstig familj, men det är okej. Och att jag äntligen kommit på vad jag vill göra med mitt liv. Tagit steget, bestämt. Nu eller aldrig. Jag ska bli pilot!

Pratade med Syon i Torsdags om pilotutbildningar. Vi hittade något i Göteborg som lät helt okej. Sen tänkte jag inte mer på det. Sen började dunderfredagen, en såndär dag där allt, allt, bara går exakt som man vill och man blir överraskad över vilket flyt livet hade den dagen.

Träffade random människa på bussen, började snacka. Hon ville också bli pilot! great :)

Sen kom jag till skolan och satte mig vid datorn. Efter ett tag kom Magnus, en kille i tvåan, och frågade om det var jag som var Astrid och ville bli pilot. Blev väldigt förvånad eftersom jag aldrig snackat med människan förut, men det visade sig att han höll på med segelflygning och bjöd med mig att flyga nästa dag (lördag), jag blev så chockad och glad, svaret var självklart ja!

Så på lördag tog jag mig alldeles för tidigt på morgonen till Gnesta där han plockade upp mig och vi åkte ut till flygfältet. Vädret var inte toppen så vanlig segelflygning skulle det kanske inte bli men Magnus pratade med någon som flög motorsegelflygplan (världens längsta ord?) och jag fick flyga med honom. Så fort vi kom upp i luften fick jag ta över och flyga. Verkligen sjukt kul! Vi flög över Gnesta sen till Laxne för att sedan vända tillbaka och cirkla lite över flygfältet där han stängde av motorn och jag fick segelflyga på riktigt. Det var verkligen något av det roligaste jag gjort i hela mitt liv. Fick väldigt mycket beröm av instruktören, han sa att det var extremt sällan en första gångs elev kunde flyga ett helt flygplan helt själv. När vi sedan landat så fick jag kommentaren "Väljer du att inte bli pilot har du valt fel yrke".

Åh underbart, och jag är Magnus evigt tacksam. Nu vet jag vad jag vill med mitt liv.

pilotPILOTpilot

Dagen började bra, med en bra morgon och allt gick som det skulle. Kom upp i tid, vaknade 5 min innan väckarklockan och var pigg. Sådanna dagar får man ta reda på för det är inte ofta. Men sen kom jag till Bussterminalen. Min buss skulle gå halv, jag var där tjugo över. Vid kvart i hade bussen fortfarande inte kommit, och då är bussterm. första hållplats. Var påväg att vända och åka hem igen eftersom inte nästa buss går fören 11. Men, som rakt upp ur ingenting dök bussen upp, 20 min försenad. Jag var förbannad och hoppade på bussen. Frågade när vi skulle vara i Gnesta eftersom jag behövde ta 9.30 tåget. Ja det skulle vi nog inte hinna med men det var ju absolut inte hans fel (busschauffören) att bussen inte var tankad på morgonen och att denna bussen alltid är så sen. Nehe. Så jag gick och satte mig. Så fortsätter jäveln att prata. Förstår han inte att innan 9 på morgonen pratar man inte särskilt bra med mig?! Det värsta var att han började flirta med mig också. Så då slutade jag lyssna och stirrade ut genom fönstret medan bussen tog mig genom Nyköping. Helt plötsligt säger han "Det är ingen fara, jag bits inte... VOFF VOFF GRRRR" (ja han gjorde ljuden). Då blev jag rädd.... Haha. Nej men lite obehaglig snubbe (han var kanske 30+ ngt). När vi började närma oss Gnesta bad han mig komma fram så vi kanske kunde hitta en annan lösning... vi hittade ingen utom att vänta en timme i Gnesta på nästa tåg. JIPPI. Sen började han prata om sitt liv, hur mkt han älskade att vara busschaffis... eh... ja intressant för mig...

Men sen när jag väl kom till skolan degade mitt huvud ihop och jag kunde inte tänka. Trött. Blev nästan utslängd från Engelskan haha.

Men när jag kommer tillbaka till Nyköping (tog SJ för jag pallade inte bussarna) så vem ser jag inte då om inte min kära busschaffis som står och vinkar till mig?! Jag springer in på pressbyrån och gömmer mig tills min buss kom som somturvar inte var den han körde! PUH!

Jag är nog inte den enda som har dessa funderingar, jag vet. Men jag funderar ofta på hur det skulle vara att vara någon helt annan, känner den personen samma saker som jag känner i vissa lägen? Hur reagerar den på samma saker som jag, olika eller samma? Är det en fråga att förtrycka en känsla eller visa känslan? Jag kan säga det att jag är en väldigt känslosam människa, är jag arg är jag arg, är jag ledsen är jag ledsen och är jag glad så är jag glad och jag utstrålar det oftast. Men sen finns det ju känslor däremellan som man visar på konstiga sätt, tillexempel som när jag är förbannad och förvirrad blir jag extremt sprallig för jag försöker springa iväg från känslan. Men tänk er att i sådanna fall bara få lämna sin kropp och hoppa in i någons annan, med ett annat huvud och andra tankegångar. Hur skulle det vara?

Nog med funderingar för just nu, nu ska jag kila till bussen för att åka till skolan.